Theo

Vi var på en väldigt vacker begravning idag.
Allting var så personligt och uttänkt och ..hm..ändamålsenligt? Jag menar, det är ju som för att och nära och kära får ta avsked och samlas för att hedra och minnas personens liv, även om det i det här fallet var fruktansvärt för kort. Det kändes som vi var nära honom, han var där med oss, lyssnade på oss, mötte oss. Vi fick säga adjö, hur mycket vi ska sakna honom och lova honom att ta hand om hans föräldrar.
En tragisk historia det här. Vissa skulle tänka att det hade varit bättre om han inte funnits-plågats-tagits ifrån oss, men Theo berörde oss alla. och gav så mycket. charmtroll
Så tanken finns inte där. Finns bara inte.

Han hade så tur i oturen som hade sin mamma och pappa. Jag är så sjukt imponerade av dem. I de svåraste av stunder har de varit starka. som en stadig hamn i stormigt hav har de stått fasta medan det känts själv som man svajat i vinden och spolats över av vågorna.
Det svåra är ju inte över. Det kanske är nu det börjar om, det svåra, vad vet jag? det är så ofattbart svårt.

Nu är jag här. vid din sida. där jag vill vara. där du vill ha mej. luta på mej för jag står stadigt.
aldrig mer än ett andetag bort, ett telefonsamtal, där är jag. Jag lovar. Förlåt min dumhet, jag lägger mej aldrig igen, faller inte under tyngden. Tillsammans är vi alla starka.