Du är besviken. Ja, det förstår jag.

Har funderat länge och väl på varför jag inte hört av mig till S på så länge.
Funderade om det var något personligt. Om jag är socialt handikappad.
Jag har inte hört av mig till pappa eller bror på väldigt länge heller, Inte för att jag inte tänker på dem å funderar på hur det är med dem. Jag gör det bara inte.
Jag pratar inte i telefon. Jag skickar inte mess. vad gör jag?? Ingen aning.

Under terminen har jag haft STUDIER på hjärnan, visst jag har ju raster.
Men då måste man ju socialisera med klasskamrater. Så att man inte blir bortglömd i klassen för tro mig, det händer.. speciellt när man är i ett förhållande och inte bor på Ålidhem, man får liksom anstränga sig lite extra då för att hänga med i svängarna.
Men vadå kvällar då? Träna äta sova. eller äta träna sova? Bara ursäkter alltihop.
INGA URSÄKTER. Var ärlig. Ge dej nu.
Ärligt.
Det jag kan komma på som spärrar mej är hjälplösheten. Tårar. Tal med tårar i rösten och inte veta vad jag ska säga. *kämpar mot tårarna* Jag vill vara där .
Vill hjälpa. Men vad kan jag göra. Inget.
Vad kan man säga . Inget.
Vad hjälp är det med en idiot som inte ens kan dölja sin förskräckelse.
Dölja sitt "tycka synd om" uttryck i ansiktet. Sitt "hur tar man sig igenom det här" tänk som lyser igenom. Värdelös. Svek. Besvikelse. Självisk.
Ja, precis allt det där är jag. Förlåt S.

Min Kusse sa häromveckan att han glömmer bort oss, eftersom vi bor i Umeå. När saker ska styras så tänks vi ju inte på, inte för att vi inte är omtyckta-sa han, utan för att vi inte är med i vardagen liksom. Jag förstår precis hur han menar.
Det är ju inget personligt, när man fyller sin vardag med saker är det ju sånt man har omkring sig, i vardagen. oavsett hur många andra man tycker om.

Men S, det finns inga ursäkter. Oförlåtligt. Svekets svek. Du som ställt upp så för mig.
Allt blir så trivialt när jag tänker på er.